Det skulle bli en mysig fikastund var det tänkt. Solen lyste och vid söderväggen intill kökstrappan kändes det riktigt ljuvligt. Kattens husse serverade härligt starkt kaffe, en liten kanelbulle och Kattens mjölkskål kom också fram. Nöjd efter en stunds påtande på täppan slog jag mig ner på den lilla bänken. Det var då det hände - det sa bara BRAK! Åh, nej, jag skulle ju ha följt mina tappra kollegor och gått med i Ladys Light... Hur kunde detta ske, hur kunde jag bara sitta sönder en genuint stabil träbänk? Hmmm. Nej det här var ju FÖR pinsamt. Det var väl ändå inte möjligt? Tankarna började snurra. Bänken följde med husköpet för snart 15 år sedan. Kanske var den ännu äldre än så... Trots att den tidigare alltid oljats och på senare år målats om varje vår, och även ibland en gång om hösten så har den ju stått ute i ur och skur. Och visst har jag märkt att ena brädan var lite rutten. Men ändå ... Nej, inte kunde det väl bero på mig? Vissa saker ska ju liksom bara finnas i all evighet, den lilla bänken hör ju huset till! Men nu får det bli till att byta ut den, inte minst för att slippa minnas det pinsamma braket! Problemet är ju bara att det går mode i trädgårdsmöbler och det som säljs nu passar inte alls till ett tegelhus från när förra seklet var ganska så ungt. Tur att det även finns loppis för utemöbler! Och kanske är det dags att börja tänka på vikten av att hålla vikten i alla fall... Text och foto: Maud Holmberg Klyft Minnet av braket. Inte kan det väl bara vara jag?!